Cadenheads: Mark Watt

På Kintyrehalvöns östra spets i västra Skottland ligger den fascinerade staden Campbeltown. En gång i tiden fanns här fler än 30 destillerier! Närheten till den snabbt växande industristaden Glasgow tillsammans med tillgången till billigt kol och färskt vatten gjorde Campbeltown till en enorm destilleristad i början av 1900-talet.

Text: Henric Madsen
Foto: Cadenhead & Symposion – House of Taste

Idag finns endast tre destillerier kvar i staden. Glen Scotia, som ägs av The Loch Lomond Group, Springbank samt Glengyle som bägge ägs av familjen Mitchell. De äger också den oberoende buteljeraren William Cadenhead’s som också finns i staden.

Även om Cadenheads idag är starkt för knippat med Campbeltown så kommer företaget ursprungligen från Aberdeen. Grundaren hette George Duncan och han öppnade en vinhandel i Aberdeen år 1842. Affärerna gick bra från start och tio år senare så bjöd han in sin svåger, William Cadenhead, att gå in som partner i företaget.

År 1858 så insjuknade dessvärre George hastigt och det gick så illa att han avled strax därefter. Han lämnade hela företaget till sin kompanjon, tillika svåger, William. Bland det första William gjorde var att byta namn på företaget till sitt eget efternamn, Cadenhead.

William Cadenhead var ingen större kännare av vin, men han var duktig på affärer och hade sedan tidigare jobbat utomlands hos ett framgångsrikt garnföretag. För övrigt så var han också en framstående poet och djupt involverad i olika delar av det lokala samhället.

William Cadenhead drev företaget framgångsrikt fram till sin död år 1904 då hans brorson Robert Duthie tog över verksamheten. Duthie tog företaget i en annan vinkel och lade grunden till det Cadenhead vi känner till idag.

Robert Duthie skalande ner vin delen och fokuserade mer på att börja buteljera whisky istället. Även William Cadenhead hade buteljerat en del whisky, men då direkt från fat till flaska, Duthie hade en annan idé och var en av de första i Skottland att börja blanda de single malt whisky som han hade tillgång till, istället för att bara buteljera de direkt. På detta sätt kunde de utöka utbudet och starta nya varumärken såsom The Heilanman och Putachieside, vilka bägge var ’vatted malts’ d.v.s. blandade malter.

Duthie var också en pionjär inom marknadsföring och annonserade ut budskapet: Cadenhead – By Test the Best! på bussar, konsertprogram och teaterdraperier.

År 1931 så pågick den stora depressionen och på väg till ett möte med sin bankman blev Robert Duthie påkörd av en spårvagn. Vid sin död var han ungkarl utan barn och företaget gick i arv till hans två systrar. Dessvärre så var inte någon av dessa två insatta i verksamheten, men ändå fast beslutna på att driva det vidare så de gav ansvaret till en av firmas anställda, Ann Oliver.

Ann hade jobbat länge på företaget och satt fast i gamla hjulspår. Hela whiskyindustrin var på väg att förändras, men hon vägrade att ändra sättet de gjorde affärer på. Till en början så gick affärerna bra, men under tidigt 60-tal så började problemen att komma. Det största bekymmret var avsaknaden av administration. Detta ledde till att Cadenhead hade stora lagerhus, fyllda med whisky, rom och gin, utan att egentligen ha koll på dess värde. 1972 var företaget så illa skött att de tillslut gav auktionshuset Christie´s i London i uppdrag att sälja allt!

Auktionen var, och är fortfarande, den hittills största av vin och sprit som någonsin genomförts i Storbritannien. Den innefattade 167 sidor med artiklar och pågick i dagarna två. Auktionen visade sig vara ett genidrag och gjorde så att företaget dels kunde betala sina skulder och att ägarna kunde plocka ut en sexsiffrig vinst! Ann Oliver gick i pension samma år och i samband med detta så såldes det som var kvar av Cadenheads till J. & A. Mitchell and Co, den familjen som redan ägde ett av Skottlands äldsta destillerier, Springbank i Campbeltown.

Efter 130 år i Nertherkirkgate, Aberberdeen så flyttades företaget till Campbeltown och har här blivit omhändertaget och utvecklats under J. & A. Mitchells vaksamma ögon.

Mark Watt
Idag är Cadenhead ett välmående företag med åtta egna butiker runt om i Europa, varav tre i Storbritannien. Han som ser till att hjulen rullar och att faten buteljeras heter Mark Watt. Han jobbar som Director of Sales, vilket innefattar att han dels är ansvarig för Cadenheads försäljningsstrategi, men också ansvarig för att välja ut allt som ska buteljeras.

Mark är en man som verkligen hittat hem i och med att han började jobba på Cadenhead i juli 2012. Han har nära till skratt och är verkligen utåtriktad och genuint trevlig. Han är också en riktigt whiskynörd med ett stort intresse av allt som rör whisky. Tidigare i vår så fick vi en lång pratstund med Mark om både hans bakgrund och om hur Cadenhead jobbar idag,

Han började på Cadenhead i juli 2012 efter en lång och brokig väg genom olika delar av whiskyindustrin.

Mark har haft en koppling till whisky hela livet, och han är känd för att han aldrig haft ett jobb utanför branschen. När han föddes så bodde hans föräldrar i Craigallachie, men de flyttade när han var ett och halvt år till Macallan farm.

”Det brukar sägas att jag är född på Macallan, men jag växte bara upp där. Jag föddes i Craigallachie!”

Bägge föräldrarna jobbade på destilleriet till och från med en rad olika yrken, och när Mark blev lite äldre så började också han att jobba deltid på destilleriet. Främst på lagret med att sköta streckkoder.
– Ett av de första minnena jag har var när jag sparkade fotboll mot lagerhusväggen, och ofta när jag idag dricker en Macallan så tänker jag på att fatet som whiskyn har lagrats på var förmodligen i lagerhusen som jag sparkade fotboll mot som grabb, säger Mark. Och detta är något som går igen nu när jag nu har en son som får en snarlik uppväxt, då vi idag bor precis bredvid Springbank Distillery.

Under skoltiden så hade han en praktikplats på Tamdhu Distillery och fick då prova på att jobba som Mashman. Men han fick också, som fjortonåring, spendera tid i destilleriets labb och lära sig blanda till en whisky.
– Det skulle ju aldrig gå att göra idag, säger Mark. Släppa in ett barn i ett labb för att lära sig blanda whisky. Men det var riktigt coolt att se den delen av destilleriet också.

Efter en del deltids jobb på Macallan och praktikplats på Tamdhu så började Marks karriär på riktigt tre dagar efter att han hade fyllt 18 år. Han fick då jobb på Craigallachie Hotels berömda whiskybar, Quich Bar.
– Jag fick nog jobbet mest för att jag var den enda som var tillräckligt lång för att nå till den översta hyllan, skämtar Mark. Men jag måste säga att det var en helt fantastisk upplevelse, och den bästa grundutbildningen inom whisky man kan få!

1998 så hade inte turisterna börjat komma på allvar ännu och det var mer vanligt att baren besöktes av mycket människor från industrin.
– Man kunde ha folk från William Grants i ett hörn, Glenfarclas i ett annat och Macallan i ett tredje, förklarar han. Och det var viktigt att hålla koll på alla och veta vem som var vem.

Förutom personal från destillerier så var journalister och författare ofta gäster också. Charlie Maclean och Micheal Jackson bodde ofta på hotellet och Mark sög åt sig av deras enorma kunskap.
Han blev kvar i tre år på The Quiach Bar innan han flyttade till Edinburgh för att studera på Napier University.

Under studieåren så jobbade han extra hos SMWS, Scotch Malt Whisky Society, i Edinburgh. Detta var tiden innan Glenmorangie köpte upp SMWS.
– När jag jobbade på SMWS så blev det näst intill upplopp, men inte för att jag jobbade där, skrattar Mark. Orsaken var att de beslutade att de skulle börja servera tre vita och tre röda viner i baren. Jag minns att våra kunder tyckte att det hade spårat ur och ifråga satte om det var en vinbar eller en whiskybar. Man ska komma ihåg att vi då hade bortåt 200 olika whisky att erbjuda.

Som en del av det sista året på Universitet så skulle han ha en månads praktik, vilket han hade på Royal Mile Whiskies i Edinburgh. Men månaden blev istället till tre år. Efter Royal Mile så började han jobba hos den oberoende buteljeraren Duncan Taylor, och var hos dem i åtta år innan han 2012 började hos Cadenhead.

Cadenhead idag
– Många oberoende buteljerare säger att de buteljerar sin whisky när den är som bäst, men för att veta det så måste man ju låta whisky åldras förbi sin ’peak’, först då vet man när den var som bäst, förklarar Mark. På Cadenhead så buteljerar vi våra fat när vi tycker att det smakar gott, fortsätter han.

Cadenhead köper oftast lagrad whisky, d.v.s. whisky som ligger på fat och är kring 6 – 12 år, men ibland även äldre så som 20 – 25 år.
– Idag har vi över 1000 fat som är under åtta år, berättar Mark. Men om man tittar på vad vi har buteljerat de senaste sex åren så är genomsnittsåldern 22,5 år. Det betyder att de flesta av de fat vi köper lagras en länge tid.

Alla fat som Cadenhead köper testas och utvärderas om de behöver justeras på något sätt. De köper också in en del fat från nya destillerier.
– De nya destillerierna som vi arbetar med så har vi en överenskommelse att vi aldrig buteljerar något innan de har själva släppt sin första utgåva, berättar Mark. En del av dessa nya destillerier vill inte sälja fat till oss, vilket är helt okej, och en del har orimligt höga priser på sina fat.

Av alla tusentals fat som Cadenhead äger finns endast ca 40% på plats i Campbeltown, resten är utspridda över Skottland.
För enkelhetens skull så låter de faten ligga kvar där ligger när de köper dem. Som ett exempel så har de Glenfarclas hos Glenrothes och Glenrothes hos Glenfarclas.
– Vi skulle gärna vilja ha alla våra fat här i Campbeltown, säger Mark. Den stora orsaken till det är att det skulle vara dels lättare men främst mycket billigare att ta prover från faten. Idag spenderar vi oerhört mycket pengar på logistiken kring fatprover, ur våra egna fat!

Om Mark vill ha prover från ett fat hos Tomatin så kan det kosta så mycket som £50 för att få fatprovet till hans kontor i Campbeltown. Destilleriet tar ut en avgift för att dra ur ett prov ur fatet och sen tillkommer fraktavgifter. Själva avgiften är inget problem för Mark, för det är ju en hel del pappersarbete som tillkommer när det handlar om sprit. £50 per prov är också en helt realistisk summa om man begär in tio prover per år.
– I mitt kontor i Campbeltown så har jag kanske 1000 olika fatprov, det är £50 000 som vi skulle kunnat ha använt på något annat än att få prova vår egen whisky, slår Mark fast. Så vi arbetar med att få så många fat som möjligt till Campbeltown.

Just nu så planeras det att byggas nya lagerhus mellan Springbank och Glengyle, bara för att få fler av deras fat på plats i staden.

Det är sällan Cadenhead köper fat direkt från destillerier. Mer vanligt är att de jobbar med fatmäklare. Destillerierna säljer fat till mäklarna och mäklarna säljer det till Cadehead.
– Många tror att whisky som kommer från ett destilleri lagras på samma plats, men ofta så stämmer inte det, säger Mark. Mycket av faten lagras i gigantiska, centrala lagerhus i närheten av de stora buteljeringsanläggningarna.
– Gordon & MacPhail har ju länge haft kontrakt direkt med destillerierna om att dom levererar tomma fat som de fyller på med new make, så kallade ´filling contracts´ men vi har inget sådant, klargör Mark. Men mäklarna som vi samarbetar med har vi istället jobbat med i flera generationer.

Cadenhead buteljerar sina whisky under en rad olika etiketter och de försöker att inte upprepa sig för ofta.
– Vi skulle med lätthet kunna buteljera en 1989 Highland Park fler gånger om, men vi försöker att hålla isär släppen med ungefär ett år. Vi kanske släpper en yngre variant av Highland Park inom året, men inte en vintage 1989. Vi har världens sämsta kunder, säger Mark skämtsamt. Ingen av våra kunder dricker enbart whisky från Cadenhead, så vi måste blanda våra utgåvor och hålla intresset uppe.

”Vi har en bergfast demokrati där Jenna och Cameron har en röst var och jag har fem”

De är tre personer som jobbar med faturvalet och beslutar vad som ska buteljeras. De tre är Jenna McIntosh, Cameron McGeacy och Mark.
– Vi har en bergfast demokrati där Jenna och Cameron har en röst var och jag har fem, skrattar Mark.

De tre ser över vad som är intressant och i ropet just nu, men också vad som ligger i lagret och är riktigt bra och redo för att buteljeras. En sak som är annorlunda med Cadenhead är att de inte har några uppsatta säljmål.
– Avsaknaden av säljmål gör att vi kan fokusera på whiskyn och inte jaga försäljning. Om vi skulle jaga försäljning så skulle vi kunna buteljera fat med Clynelish 1995, som kanske inte riktigt är klara ännu, men vi vet att de går att sälja snabbt, för vem som helst kan sälja fat med Clynelish 1995, berättar Mark

Single Cask och Small Batch
– För oss så är Single Cask den enklaste produkten vi har. Om samplet smakar bra så buteljerar vi fatet, det kan knappast vara enklare, säger Mark
– I vår Small Batch-serie så använder vi istället fat från ett destilleri, men alla från samma år. Den största utgåvan av Small Batch som vi hittills har gjort är fyra fat från Glenrothes som 1314 flaskor. Men faten i denna serie håller en sådan hög kvalitet så vi skulle kunna buteljera dessa som Single Cask om vi hade velat.
– Det har gått ett rykte om att vi blandar faten till Small Batch för att blanda bort några dåliga fat, säger Mark. Jag har en viss förståelse till den teorin om vi hade blandningar där 100 fat ingick, men vi blandar max fyra fat, och då skulle ett dåligt fat märkas ganska väl.
– Om vi har bestämt oss för att skapa en Small Batch Glenrothes så tar vi in tio fatprov som vi provar. Av dessa tio så väljer vi ut tre som vi sedan blandar ihop och gifter under ett antal månader eller upp till ett år. De tre vi har valt ut behöver inte vara de tre bästa, men det var de tre som passade bäst ihop och blev en bättre batch.

Cadenhead Creations
– Cadenhead Creations är lite av vår experimentutgåva. Genom åren så har vi buteljerat allt möjligt under denna etikett. Det har varit vatted malt, blends allt möjligt roligt. Låt oss inte glömma grain, vi har jättemycket grain på lager.
– Jag personligen älskar äldre grain, säger Mark. Vi har faktiskt en helt ny buteljering som är den yngsta grainen vi har buteljerat. Det är en tio årig Girvan, blandad med ett fat av 1989 Strathclyde.

Cadenhead skriver aldrig ut exakt vilken blandning de har i sina blends, men de har ändå en viss transparens.
– Det stämmer att vi skriver aldrig ut den exakta blandningen, men som till exempel på våran William Cadenhead Blend som var 43 år så stod det på etiketten att det var Glenfarclas, Glenlivet och Invergordon. Vi har faktiskt buteljerat ett 44 årigt systerfat till den nyligen. Den kommer att dyka upp när som helst som en Cadenhead Creations buteljering.

Glenfarclas vs. Cadenhead
Cadenhead är de enda som får skriva ut att de buteljerar Glenfarclas. De har mötts i domstol och resultatet blev att de får buteljerar två fat per år, där de får skriva ut att det faktiskt är Glenfarclas i flaskan. Många andra buteljerar skriver ut att whiskyn kommer från till exempel ’The Jewel of Speyside’
– Avtalet är att vi bara får buteljera två fat per år, säger Mark. Men vi kommer att kunna buteljera Glenfarclas långt efter att jag har gått i pension. Vi har hur många fat som helt med Glenfarclas kvar i lager.

Cognac, Gin och annan sprit
Förutom whisky så buteljerar Cadenhead en rad andra spritdrycker såsom rom, gin och cognac. Nyligen så släppte de en 50 årig cognac på fatstyrka.
– Om jag ska vara helt ärlig så vet jag inget om cognac, säger Mark. Men vi fick prover och det var verkligen imponerade vilken kvalitet det var så vi beslutade att köpa faten och buteljera dom. Och en till fördel med köpet av dessa fat är att jag ska åka till Cognac i två veckor i Juli och lära mig allt jag kan om denna dryck.

I cognacsvärlden så är det relativt sällsynt med fatstark cognac och från enskilda fat, men det är just så Cadenhead buteljerar mycket av sin cognac.
– Vi tittar på en mängd andra drycker också, berättar han. Vi har prover på riktigt gammal Armagnac, en del Cachaça och Mezcal. Allt vi buteljerar vill vi ju att det ska ha så hög kvalitet som möjligt och så är det kul ibland med andra drycker än whisky.
– Vi har också buteljerat Gin sedan 1972, långt innan det var ’coolt’ med gin, påpekar Mark.
– Om vi tittar tillbaka historisk så var det mer att hade man valt en sorts dryck så drack man bara det. Nu så vågar man prova andra drycker från andra delar av världen, och det är ju fantastiskt kul att de börjar luckars upp, säger Mark.

Inget arkiv
Cadenhead spar en flaska av allt de buteljerar i två år, sen släpper de den till försäljning.
– Det hade varit kul om vi hade ett arkiv av allt vi har buteljerat, men rent logistiksmässigt så skulle de vara en mardröm.
– Men det finns ju dock några av våra buteljeringar som jag själv skulle ha köpt mer av. Vi har gett ut några fantastiska Banff och Littlemill, men å andra sidan, om jag skulle ha köpt allt jag ville så skulle förmodligen Cadenhead blivit anklagade för att ha använt mig som en pengatvättsmaskin, skrattar Mark. Och ärligt talat så har jag fler flaskor än jag någonsin kommer att dricka ur, avslutar han.