Laphroaig´s Elizabeth Leitch Williamson – Bessie

Det är många i detta whiskyälskande land som känner till Laphroaig och dess härliga och kaxiga rökighet. Men hur många känner till Bessie Williamson? Under 1900-talet spelade hon en extremt viktig roll för destilleriets utveckling och är en legendarisk Islay-profil som alla bör hylla med en dram!

Hon kom från en bakgrund med ingen koppling till whiskybranschen men lyckades ändå bli den enda kvinnliga ägaren till ett Skotskt whiskydestilleri under hela 1900-talet. Detta i en tid då praktiskt taget inga kvinnor jobbade i branschen, och om de gjorde det så var det som sekreterare eller städerskor.

Och även om hon är starkt förknippad med Islay så var hon född 1910 i Glasgow på High Street. Dotter till en kontorsarbetare som ryckte in i British Army och dog i striderna år 1918 i Frankrike under Första Världskriget. Änkan Williamson blev själv att uppfostra ’Bessie’ och hennes två syskon.

1927 så började hon studera på University of Glasgow. Hon hade siktet inställt på konststudier, men att studera var svårt för henne och flera gånger fick hon omtentor.

Det tog henne fem år att läsa den treåriga kursen.

Efter universitetsstudierna så fortsatte hon att plugga men nu till lärare istället. Under studietiden jobbade hon på en restaurang för att ha råd men hon läste samtidigt en rad kvällskurser för att lära sig användbara sekreteraruppgifter.

1934 så åkte Bessie, och hennes bästa vän Margaret Prentice på semester till Islay. Väl på plats på ön så fick hon reda på att destilleriet Laphroaig sökte efter en tillfällig sekreterare som kunde stenografi. Hon sökte tjänsten och fick den! Hennes kvällskurser hade lönat sig och hon återvände aldrig till lärarutbildningen.

På denna tiden ägdes destilleriet av D Johnston & Co, som i sin tur styrdes av Ian Hunter. Ian hade ett rykte om sig att ha notoriskt kort stubin, men Bessie hamnade på god fot med honom från start och måste ha gjort ett bra intryck på Ian för efter sommaren så frågade han henne om hon inte kunde sköta hela kontoret på Laphroaig.

1938 fick Ian en stroke som tog så illa att han blev rullstolsbunden och Bessie tog då på sig större ansvar över verksamheten. Under Andra Världskriget så användes Laphroaig som baracker och ammunitionsförråd av den brittiska armnén. 1944 så beslutades det att armén skulle lämna tillbaka destilleriet till dess ägare och Ian gav då Bessie full kontroll över driften.

1950 så ombildades ägarbolaget, D Johnston & Co, till ett aktiebolag, och Bessie utsågs till sekreterare i styrelsen. Hon fick också en liten aktiepost.

När Ian Hunter avled 1954 så hade han skrivit in i sitt testamente att de med lång tjänstgöring vid destilleriet skulle få en summa pengar. Till Bessie lämnade han efter sig £5000, hela destilleriet, Ardenistiel House och ön Texa. Bessie i sin tur utsåg Tom Andersson att sköta produktionen på Laphroaig och hon fokuserade på företagets affärer!

Under Bessies ledarskap så blomstrade Laphroaig. Likt många andra destillerier på Islay så fokuserade de på att producera Single Malt för de stora blendinghusen på fastlandet. Ett tv-team besökte Laphroaig under 60-talet och hon sade då i en intervju att ’We can’t supply the demand that we have for our whisky’.

Hennes huvud för affärer tillsammans med det faktum att hon var ensam kvinna i branschen imponerade de som då styrde i Scotch Whisky Association. De bjöd till och med in henne på flera resor till USA för att hålla föreläsningar om skotsk whiskyproduktion. Det var på en av dessa resor hon träffade den kanadensiska radiostjärnan Wishart Campbell.

Wishart var barnbarn till en präst från Islays halvö Oa som hade emigrerat till Kanada på 1800-talet i samband med tvångsförflyttningar av skotska högländare. Wisharts och Bessies romans var stormig och passionerad och redan 1961 gifte de sig i Glasgow.

Bessie var respekterad och omtyckt på Islay på grund av hennes bidrag till ön, både på ett socialt plan så väl som i affärer. Hon var aktiv i Scotish Women’s Rural Institute, anordnade konserter och insamlingar till lokala välgörenheter. Hon var också ordförande i en välgörenhetsförening i Kildalton som hade sina sammanträden i Folkets Hus som låg på Laphroigs ägor. 1963 fick hon också St John Order för sitt arbete med välgörenhet.

Hennes make var däremot inte omtyckt på ön och sågs lite som en guld-grävare som dansade in på Islay med endast en resväska och en vit flygel.

Men vad det verkar så hade de ett lyckligt äktenskap. De bodde på gården Ardenistiel och Wishart startade en liten verksamhet där han sålde frukt, grönsaker och blommor till lokala företag.

Även om Laphroaigs whisky var en av Islays mest populära så insåg Bessie behovet av att modernisera produktionen och bygga fler lagerhus. Hon vände sig till den lokala och förmögne landägarfamiljen McTaggert. Hon erbjöd dem att köpa hela destilleriet för £ 80 000, men de avböjde affären.

Då vände hon sig istället till det amerikaägda företaget Long John Distillers. De nappade däremot på hennes förslag och köpte ägarskapet av Bessie via tre olika inbetalningar, 1962, 1967 och slutligen 1972. Under denna period så var Bessie kvar som Styrelseordförande i D Johnston & Co Ltd och hade en plats i Long John Distillers styrelse fram till sin pension 1972.

Genom denna uppoffring kunde hon driva igenom viktiga renoveringar och utbyggnader av Laphroaig. Det var hon som byggde det nya pannhuset 1967 och det var även hon som gjorde att Laphroaig slutade med att värma pannorna med kol och gick över till ångvärme istället.

De sista åren som Bessie drev Laphroaig var dock ganska dystra för henne. De nya ägarna drev igenom modernisering även av personalen. Under Bessies ledning hade Laphroaig fått epitetet ‘Islay Labour Exchange’. Om hon fick höra talas om någon som hade blivit uppsagd eller hade andra motgångar så erbjöd hon ofta dessa jobb, även om det kanske inte fanns något att göra.

Hon erkände själv för Long Johns styrelse att hon hade en rad anställda som nog borde ha gått i pension, men då det inte fanns något pensionssystem så hade hon dem anställda istället.

När Long John fick full kontroll över Laphroaig så städades dessa äldre herrar ut från lönelistorna.

Bessie dog 1982 vid 71 års ålder.

Hur ska man summera denna urkraft som var Bessie Williamsson? Hon verkade i en bransch som var helt dominerad av män men lyckades ändå driva Laphroaig framåt och på så sätt bygga vidare på historiens grundstenar. Hennes gärningar och hennes vilja att hjälpa andra lever kvar än i dag i Islays själ.

Laphroaig hedrar Bessie i år med att släppa en 25 årig buteljering som de kallar ”The Bessie Williamson Story”. Den släpps exklusivt för Travel Retail och levereras i en ytterst vacker förpackning där Bessies historia berättas.

Slainte Mhath Bessie och tack!

Bli först med att kommentera

Kommentera

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*