The last hurrah – Black Tot Day

Historien om rom, sjömän och slutet på en 300-årig tradition!

Den 3 april släppte den svenska importören Clydesdale ‘Black Tot’ Rum – en modern variant av en anrik stil av rom som har en 300 årig historia. Elixir Distillers – ägarna bakom bland annat The Whisky Exchange, har skapat denna rom som en modern hyllning till Brittisk Naval Rum.

För att skapa denna buteljering har de använt sig av rom från tre, klassiska, Naval Rum regioner Guyana, Barbados samt Jamaica.

Namnet ‘Tot’ kommer från vad den Brittiska flottan kallade den dagliga ransonen av rom som de delade ut till alla besättningsmän. Detta var något som de gjorde ända fram till den 31 juli 1970. Denna dag fick namnet ‘Black Tot Day’.

Den 31 juli 1970 var en sorgens dag för den mäktiga brittiska flotten. Det var nämligen den sista dagen som en ’tot’ delades ut till dess besättning. I över trehundra år så hade denna tradition vidhållits men förändringens vind blåste och ett beslut om avskaffandet hade slagits fast i det brittiska underhuset. Denna dystra dag blev kallad ’Black Tot Day’

Rom och den Brittiska flottan

Kopplingen mellan den brittiska flottan och rom kan spåras ända tillbaka till år 1655 och Vice-amiral William Penn och hans expedition till Västindien. Utöver sitt eget flaggskepp bestod Penns flotta av 37 krigsskepp med mer än 3 000 soldater. Hans uppgift var att driva igenom Cromwells aggressiva politik för kolonial expansion i Karibien mot spanjorerna som också försökte genomför en liknande politik.

Efter att Penn lade till vid Barbados, som då var en brittisk örlogsbas, för att lasta på fler män och proviant fortsatte han mot Hispaniola där han mobiliserade en attack för att försöka få kontroll över den då Spanskkontrollerade ön San Domingo.

Attacken blev en katastrof för Penn och det såg ut som han skulle bli tvungen att vända hem tomhänt. Men istället bestämde han sig för att attackera Jamaica.

Han tog det säkra före det osäkra denna gång och bombardera landets befästningar innan han landsteg med sin armé och inom loppet av en månad hade han intagit ön.

Skeppsliv

Livet ombord på dessa fartyg var ganska bistert, detta gällde också provianten. Maten bestod huvudsakligen av osmaklig gröt och saltat kött. Vatten och öl var det som fanns att dricka och bägge förvarades i trätunnor. Färskvatten kunde bara fyllas på vid enstaka hamnar eller när man hade ankommit sin destination. Ofta var vattnet dåligt redan från början, och även om det inte var det så efter någon månad till havs så blev vattnet till slem och alger började växa i tunnorna.

Hårda förhållanden
Livet ombord på dessa fartyg var ganska bistert. Långa seglatser med undermålig proviant och brist av färskt vatten.


Redan på denna tid så fanns en öl-ranson där varje besättningsman fick en gallon öl om dagen. Först när ölet var slut började de dricka vatten.

För flottan som trafikerade Europa var detta naturligtvis inte ett problem då de alltid var relativt när land där man kunde fylla på med förnödenheter, men på de långa seglatserna över till Västindien var detta ett problem. Inte bara för moralen utan också för den allmänna hälsan på besättningen. Fler män dog av skörbjugg och feber än i strid!

Rom hade fördelen att det inte blev förstört av att ligga på fat en längre tid. Tvärtom faktiskt! Så det är inte överraskande att, trots att det inte sanktionerades av den brittiska flottans, efter att Penn intog Jamaica, där romproduktion var vanlig, ersattes ölet ombord på skeppen med rom.

Den brittiska flottans användning av rom som ett alternativ till öl i Västindien erkändes officiellt år 1731 då nya regler trädde i kraft att i stället för öl skulle en daglig ranson av en halv pint eller 2 gills (275 ml) rom utfärdas.

1739 var kriget mot spanjorerna helt nytt och den dagliga romransonen hade blivit praxis inom den brittiska flottan som fanns i Västindien. Ransonen innebar dock en hel del problem som var kopplat till fylla såsom olydnad och romrelaterade olyckor i riggen.

Det är nu Amiral ‘Old Grogram’ Vernon gör entré!

Edward Vernon var en mycket beundrad ledare främst för sin fasta men medmänskliga behandling av sina mannar, men också för att efter att de hade intagit den spanska befästningen Porto Bello i Panama så delade han ut guld och silver till besättningen.

Amiral ‘Old Grogram’ Vernon

Den 21 augusti 1740, i ett försök till att stävja den utbredda fyllan som rådde på skeppen, utfärdade han sin nu ökända order nr 349 till alla Kaptener. Ordern innebar att den dagliga romransonen på en halv pint rom vid fatstyrka, ca 57%, skulle skäras ned till en kvarts pint och delas ut vid två tillfällen under dagen, en ranson på förmiddagen och en på kvällen. Ransonen skulle också spädas med fyra delar vatten mot en del rom.

Amiralens order bestämde också att rommen skulle spädas ute på däck och i närvaro av en Officer. Rommen och vattnet skulle blandas i en öppen trätunna som var ämnad just för detta ändamål och alla besättningsmän som var tilldelade en ranson fick ställa sig i kö på däck och vänta på sin romranson, sin tot.

85 år efter att Jamaica hade intagits och romransoner började delas ut så blev det nu varje en rättighet för alla besättningsmän vid den brittiska flottan att få en tot varje dag. En rättighet som levde kvar i ytterligare 230 år.

’Up Spirits!’ var benämningen på tiden på dagen som ransonen delades ut. Detta skedde mellan klocka 11 och 12 mitt på dagen. När klockan slog för ’Up Spirits’ så svarade manskapaet med att ropa ’Stand fast the Holy Ghost’ – då visste alla ombord att det var dags att samlas utanför spritrummet ombord på skeppet för att få sin tot – sin ranson.

Amiral Vernons smeknamn var ”Old Grogram” på grund av den vattentäta grogram (en hård väv av mohair och silke) kappan som han ofta hade i dåligt väder, så blandningen av rom och vatten han introducerade blev känd som ”grog”.

Den öppna trätunna med lock ersattes snart med ett ekfat som hade mässing- eller kopparband. På sidan av faten i stora mässingsbokstäver stod det ’The King God Bless Him’. Detta fat kallades ’Grog Tub’.

Navy Strength

Vid den här tiden fanns det inget enkelt sätt att mäta alkoholhalten på romen. Skeppets purser använde sig av en tumregel. Med hjälp av några krutkorn i en del ren, outspädd, rom så använde man solens strålar genom ett förstoringsglas. Om blandningen antände så var det bevis, proof, på att romen hade rätt alkoholhalt. Om den inte antände så var den utspädd. Om blandningen exploderade så var den ’overproof’, för stark.

Det var inte förens år 1816 som Bartholomew Sikes uppfann en hydrometer i stål som det gick att mäta alkoholstyrkan med. Hans idé var att man sänkte ned hydrometern i den sprit man ville mäta, läste av denna och mätte sedan temperaturen på spriten. Sedan kunde man se i tabeller vilken styrka som spriten hade. Sikes fick fram att 100 proof var motsvarande 57%.

Den brittiska flottan var skeptiska till dessa nymodigheter och tog prover ur 100 olika fat som hade blivit bedömda att hålla proof nivån medhjälp av krutmetoden. De mätte sedan dessa 100 prover med Sikes hydrometer och kom fram till att medianvärdet var 95,5 proof, alltså 54,5% alkohol per volym. Och så beslutades att 54,5% skulle vara standardvärdet på märkt ’Navy’ Strength.

British Naval Rum

Det Londonbaserade företaget E D & F Man var de som officiellt levererade rom till flottan. Vid år 1810 hade de tagit fram en rom som höll en hög och jämn kvalitet, vilket också uppskattades av sjömännen. Denna nya blandning accepterades och godkändes av The Admiralty, den myndighet som ansvarade för den brittiska flottan fram till 1964.

Skapandet av denna nya officiella British Naval Rum var lika mycket ett laborerande med olika romstilar och smaker som en politisk blandning där det var viktigt att använda rom från de brittiska territorierna Guyana, Jamaica, Barbados och Trinidad. Basen var rom från Guyana och detta blandades med mer fyllig rom från Jamaica och lättare rom från Trinidad och Barbados.

Förändringens vind

Intresset för att få en tot svalnade under åren och vid 1950 var det bara en tredjedel av besättningen vid den brittiska flottan som ställde sig i kö för att få sin ranson. Det var också vid den här tiden som alkotestaren med hjälp av utandning uppfanns och en brittisk tidning gjorde ett reportage som visade att efter en ranson så var sjömännen klassade som fulla om de körde bil på land, men de fick fortsätta att jobba med avancerade vapensystem.

Efter reportaget tilltog en hätsk debatt i det brittiska underhuset där man kom fram till att de besättningsmän som valde att få ut sin ranson inte skulle få fortsätta att arbeta med kärnvapen eller de högteknologiska vapensystemen.

Den 28 Januari 1970 så togs till sist beslutet, efter en debatt som blev kallad ’The Great Rum Debate, att ransonen skulle slopas helt.

Black Tot Day

Den 31 Juli 1970 var sista dagen då romransonen delades ut till de brittiska sjömännen. Över hela världen bar de en svart armbindel för att symbolisera denna sorgens dag. På vissa håll hölls ’begravningar’ där det sista fatet med rom lades till vila.

Vid Pearl Harbor var den brittiska jagare HMS Fife förtöjd, vilken var det närmaste brittiska fartyget till datumlinjen och således det sista fartyget att dela ut en tot på. Efter sista skålen så kastades tot-kopparna i havet i en symbolisk gest.

Istället för rom så beslutade det brittiska underhuset att staten skulle starta en fond till sjömänen där de gick med 2,7 miljoner pund, motsvarande två års leverans av rom till flottan. Denna fond skulle göra livet ombord mer drägligt med utflykter, biografer och diskotek i utländska hamnar.

Över hela världen så hade den brittiska flotta stora lager med rom på fat. Efter ’The Black Tot day’ så överfördes denna rom till flätklädda keramikkurs. De förvarades i stora underjordiska lagerhus över hela världen.

Vid statliga banketter eller kungliga bröllop, såsom vid giftermålet emellan Sarah Furguson och Prins Andrew 1986, så hämtades några krus med rom och presenterades till gästerna.

I slutet på 1980-talet så behövdes nya pengar till fonden och man beslutade att börja sälja det kvarvarande lagret av rom. Romkrus började nu dyka upp hos militära överskottsbutiker i främst Antwerpen, Munster och Bellefield.

Majoriteten av dessa krus köptes upp av ett och samma företag, Speciality Drinks, för att blandas till buteljeringen ”Black Tot: Last Consigment”.

‘Black Tot’ är en hyllning till svunna tiders robusta romer och ska ses som en modern tolkning av vad som erbjöds förr!

Bli först med att kommentera

Kommentera

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*