Michael Heads Ardbeg Distillery Manager

Ardbeg Distillery var vid sent 90-tal nästa uträknat från den internationella whiskyscenen. De hade länge knakat runt med endast två månaders produktion per år och destilleriet var i ett bedrövligt skick.

Men som fågel Fenix reser sig ur askan har Ardbeg vuxit under de senaste 21 åren till något makalöst. De har ett kultfölje över hela världen med fans som ser en resa till Islay som en pilgrimsresa. Idag är Michael ’Mickey’ Heads Distillery Manager för Ardbeg och han har också blivit något av ansiktet utåt för hela destilleriet.

Mickey besökte Sverige nyligen i samband med en kortare provningsturné med nedslag i Dalarna, Västernorrland samt Stockholm Beer & Whisky, men på grund av tidsbrist så hann vi aldrig få till en intervju.

Istället fick vi möjlighet häromdagen att ha ett långt telefonsamtal där han i lugn och ro berättade om hur livet som en Distillery Manager ter sig år 2018.

Men vi backar bandet lite grann och tar en kort historiegenomgång först.

Ardbeg har legat innästlat i viken på den södra sidan av Islay sedan sitt grundade år 1815. Det var familjen McDougall som byggde det och kring destilleriet växte det också fram en liten by. Vid början av 1900-talet så bodde mer än 40 destilleriarbetare med sina familjer här och det fanns en liten skola med hundra elever och till och med ett växthus och en bowlingbana.

Framgången som Ardbeg hade berodde till stor del på den ökade konsumtionen av blended whisky och där just rökig whisky var en viktig beståndsdel. Familjen Hay tog över ägandet av Ardbeg år 1853 och hade några strålande år där efterfrågan var konstant hög.

Tyvärr skulle lyckan vända. Under de första 30 åren under 1900-talet så drabbades världen av både krig och depression. Familjen Hay lyckades ändå kämpa sig igenom dessa svåra år och få lönsamhet innan de beslutade att sälja destilleriet till Distillers Company Limited, DCL, och Hiram Walker 1959.

I början på 1960-talet och fram till 1970 så ökade efterfrågan igen på rökig whisky och detta ledde till att de från 1974 köpte in rökt malt från det intilliggande Port Ellen. Detta var början på slutet då Ardbeg rökte sin egna malt och 1981 så slutade de helt med att använda sin kölna.

Här anser många också att både själen och profilen av Ardbeg ändrades markant.

Vid 1979 tog Hiriam Walker över ägandet till 100% och köpte ut DCL från deras femtio procent ägande för 300,000 pund. Vid den här tidpunkten hade försäljningen ännu en gång börjat gå ned för blended whisky och därmed också efterfrågan på rökig whisky. Hiriam Walker tog då ett beslut och började producera orökt Ardbeg, Kildalton.

Försöket med orökt Ardbeg fungerade en kort stund men under 1981 så lades destilleriet i malpåse. Först åtta år senare startades det upp igen och då under nya ägare, Allied Distillers, som då också ägde Laphroaig.

Mellan 1989 och 1996 så var Ardbeg igång med produktionen, men blev lagt ännu en gång i malpåse mellan 1996 – 1997.

Här kan läsa om de Ardbegs vi har provat

Glenmorangie kliver in

1997 köper Glenmorangie Ardbeg för sju miljoner pund och då ingår allt i affären, både destilleriet och det kvarvarande lagret. Ardbeg hade redan vid det här laget nått kultstatus och fått ett följe av fans och det var nu upp till Glenmorangie att förädla dess rykte, vilket skulle visa sig bli svårare än man hade kunnat ana.

Både själen och profilen ändrades när Ardbeg slutade med att röka sin egna malt menar några

Faktum var att skicket på byggnaderna och utrustningen var så dålig att det innan försäljningen fanns långt gånga planer på att riva alltsammans. Det enda som räddade Ardbeg var den förmodade dåliga pressen som Allied Distillers skulle få.
Dr Bill Lumsden, som jobbade på den här tiden som Distillery Manager för Glenmorangie, var involverade till en början i arbetet med att försöka få Ardbeg på fötter igen. Men på grund av andra åtaganden hos Glenmorangie föll det istället på Ed Dodson Distillery Manager på Glen Moray, som också ägdes av The Glenmorangie Company.

Ed Dobson var den enda inom koncernen som hade erfarenhet av att jobba med så gammal utrustning som det fanns hos Ardbeg.

Efter att et stod klart i februari 1997 att Glenmorangie skulle köpa Ardbeg begav sig Ed Dobson till Islay för att inspektera och komma fram med en tidsplan för projektet. Han satte en deadline på fem månader och körde igång med arbetet.

De upptäckte ganska snart att det var fler problem än de trodde. För det första så var det deklarerat att det skulle finnas sex washbacks, men väl på plats fanns bara fem och två av dessa läckte rikligt. De insåg också att både tanken för upphettning samt mäsktunnan var av gjutjärn och att den senare bara var belägen ca 50 centimeter från marken. Detta betydde att om man skulle behöva reparera den under så blev man lov att krypa under denna extremt tunga koloss.

Begagnade washbacks köptes in från Pauls Malts som i sin tur hade tidigare köpt dem från Glenesk. Dessa byggdes om för att passa hos Ardbeg och skeppades sedan till Islay.

Ett annat problem de hade var att det inte fanns någon strikt disciplin när det kom till destilleringen utan de skar av lite när de kände för det.

Detta var något som Bill Lumsden ändrade på och införde strikta skärpunkter vid destilleringen.

Ed Dobson jobbade fjorton timmar om dagen tillsammans med hantverkare från fastlandet för att hinna med att få allt att fungera innan den första juli 1997. Faktum är att de hann klart med lite marginal.

Den 20 juni 1997 så sipprade de första dropparna fram av råsprit producerade av de nya ägarna. Detta skedde dock utan någon större uppmärksamhet från omvärlden.

Under de följande åren så var mindre stopp mer eller mindre vardag för Ardbeg då de bytte ut den gamla mäsktunnan i gjutjärn, de bytte ut spritpannan och drog ny el i hela destilleriet.

På grund av hur lagret de hade köpt såg ut så beslutade de att den första buteljeringen de skulle släppa var en batch från 1978. Den första buteljeringen med en ålderangivelse som de lanserade var en 17 åring. Ardbeg’s 10 åring, som vi är vana vid att se idag, dök inte upp förens år 2000.

Den första januari år 2000 på det nya milleniets första dag, så grundades ’The Ardbeg Committee’ – Ardbegs Fanclub. Här kunde destilleriet kommunicera med sina fans via en broshyr de gav ut som de kallade ’Momentous Times’ och här kunde de också erbjuda sina medlemmar exklusiva buteljeringar.

I Mars 2007 kunde man läsa i Nr 8 av ’Momentous Times’ att nu var det dags att välkomna Ardbegs nya Distillery Manager, Michael Heads.

Mickey Heads – Distillery Manager

Michael, eller Mickey som de flesta och även han själv säger, är född och uppvuxen på Islay. Både hans far och farfar jobbade på Port Ellen.
– När jag var fem-sex år så jobbade min pappa först som Maltman sedan som Stillman på Port Ellen Distillery, men innan dess var han sjöman vid den brittiska flottan, berättar Mickey. Sanningen är att både min far och min farfar jobbade Port Ellen från 1967 till dess att det stängdes 1983. Min farfar jobbade som Head Maltman.
– Men även om whisky var en stor del av livet redan då så hade jag mitt sikte på först och främst flottan och efter det att bli polis, säger Mickey.

”Ardbeg kördes bara två gånger per år och då hjälpte vi från Laphroaig till”

Efter skolan så sommarjobbade han på Laphroaig och skulle göra det i sex månader för att dels få ihop lite extra pengar dels för att få tid med ansökningspapperen till flottan.
När halvåret var över så blev han erbjuden en fast tjänst hos Laphroaig och den 1 oktober 1979 gjorde han sin första riktiga arbetsdag.
– De där sex månaderna blev till fyrtio år ganska snabbt, skrattar Mickey.

I början var han mest en allt-i-allo som hjälpte till med småsysslor men fick ganska snart ge sig ut på fälten och gräva fram torv.
– Jag jobbade med att skära torv i ungefär ett och halvt år tills Destillerichefen, då Ian Henderson, erbjöd mig möjligheten att komma in och lära mig hur man arbetar med pannorna. Efter det flöt det bara på, skrattar Mickey. Jag fick senare frågan om jag ville lära mig flera steg i processen och det ville jag ju självklart, så jag jobbade med allt som går att jobba med på ett destilleri.

Efter något år som både Stillman, Mashman och Warehouseman så fick han frågan av Ian om han ville utbilda sig till bryggare, och självklart ville han det.
– Jag jobbade som bryggar-trainee under något år samtidigt som jag gick ledarskapsutbildningar.

På den här tiden hade Laphroaig och Ardbeg samma ägare, Allied Distillers, och de hade ett utbyte med personal mellan dessa två destillerier.
– Ardbeg kördes bara två månader om året så då hjälpte vi till med personal från Laphroaig. Vi jobbade så under hela 90-talet, berättar Mickey.

I slutet på 90-talet så fick Mickey ett erbjudande att ta över som Manager på Jura. Han behövde inte tänka länge innan han tackade ja till erbjudandet och begav sig över sundet till grannön Jura. Här blev han kvar i åtta år tills erbjudandet från Glenmorangie dök upp om att ta över Ardbeg efter Stuart Thompson.

Tolv år hos Ardbeg

Idag är Mickey Heads starkt förknippad med Ardbeg och har blivit något av ansiktet utåt för hela varumärket. Mickey själv har inget emot det och när han blir tillfrågad om han kan hålla i provningar eller åka iväg på mässor så tackar han oftast ja.
– Jag har varit här på Ardbeg i 12 år nu i februari och träffat enormt mycket folk, både här på destilleriet såväl som ute på provningar runt om i världen. Det är ju en helt annan aspekt av jobbet att få komma ut och hålla provningar och det är ju något som var helt otänkbart för några år sedan.

”Dagens plan håller oftast bara fram till kl 09:15, men det är bara kul”

Även om han fortfarande reser en del så är det inte i närheten av hur det var runt 2008 – 2009 då Ardbeg skulle återintroduceras på den internationella marknaden.
– Även om jag reser generellt mindre nu än förut så har det varit extra lite just detta år i och med ombyggnationerna vid destilleriet. Det så mycket som händer vid destilleriet med expanderingen så i år har jag bara varit borta totalt i tre veckor under detta år, vilket är väldigt lite. En sväng till USA och ungefär en vecka i Sverige.

Mickey, som också bor på destilleriet bara cirka 100 meter från sitt kontor, gillar rutiner.
– Även om jag är en vanemänniska så har jag kommit till freds med att den planen som är satt för dagen kl 09:00 kanske inte håller längre än till 09:15, skrattar Mickey, men det är bara kul.
Arbetsuppgifterna för en Distillery Manager innefattar allt som rör den dagliga driften inklusive allt från personalfrågor till produktionstatus och produktionsmål.
– Varje morgon kl.07:30 så är jag plats och stämmer av med personalen att allt har gått bra under natten med destillationen och mäskningen.

Vid niotiden så börjar byggarbetarna komma in och då har vi möten med dem och ser om vi kan hjälpa till med något eller om det är något speciellt de behöver.

”Vi kommer att dubbla antalet pannor men vi kommer inte att dubbla produktionen”

Just nu är det extra mycket då de är halvvägs in i sin expansion av destilleriet. De har precis byggt ett nytt pannrum med en ny panna, och de håller på med sitt nya Stillhouse, där de har börjat med att gjuta grunden.
– Vi kommer att dubbla antalet pannor från två till fyra och vi kommer att sätta in fler washbacks men då vi inte kommer att byta ut eller bygga en till mashtun så kommer kapaciteten ändå vara något begränsad, förklarar Mickey. Så även om vi dubblar antalet pannor så kommer vi inte att dubbla produktionen utan vi kommer att öka med ungefär 70 procent.
– Vi arbetar nära med konstruktionsfirmorna både här på ön men också på fastlandet då vi måste hålla koll på att allt material kommer till Islay i rätt tid, säger Mickey. Så just nu tar detta upp mycket av min tid.

Förutom byggnation så är det också regelbundna möten om kvaliteten och kvantiteten på det som produceras i destilleriet.
– När man är mitt uppe i alla möten så är det skönt ibland att få bryta av med en tur eller två med besökare eller ta en tur ut i lagerhusen där det är tyst och lugnt. Men det är ju ett fantastiskt kul jobb med så mycket variationen där nästan ingen dag är den andra lik.

Idag är Islay som bekant ett turistmål med flera tusen besökare per år men under 90-talet så var det knappt någon som besökte destillerierna.
– Jag kommer ihåg den första besökaren som jag guidade runt, berättar Mickey. Det var när jag jobbades om Stillman på Laphroaig. Då kom det in en kille i destilleriet som undrade om han kunde få en tur runt och detta var någon gång runt 1990. Det var jag och Ian Henderson som delade på de få turer vi gav då. Vi såg att intresset för att besöka oss ökade och vi öppnade en liten butik, men efter det har det ökat lavinartat.
– Idag är ju besökare en stor del av det vi gör vid destilleriet. Vi på Ardbeg har ju en stor butik och en väldigt uppskattad restaurang och det är fullt nästan varje dag.

Även om mycket av Ardbegs whisky lagras på fastlandet så försöker de att lagra så mycket som möjligt på plats på Islay.
– Vi är lite trångbodda och våra lagerhus är välfyllda, men så fort vi har möjlighet så försöker vi lagra här intill destilleriet. Vi har inte riktigt fått klartecken ännu med alla planer, men en del av det pågående projektet är att vi också ska försöka bygga nya lagerhus.

Mickey firar 40-år i branschen under 2019 men säger själv att han inte har något särskilt planerat.
– Så länge jag har hälsan och kan gå till jobbet varje morgon så är jag nöjd, skrattar han avslutande.

2 Trackbacks / Pingbacks

  1. Ardbeg Grooves - Malter Magasin
  2. Ardbeg 1965 - Malter Magasin

Kommentera

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*