Glenfarcals – George S. Grant: Sjätte generationen

Glenfarclas är nästan synonymt för många med vad hela Speyside handlar om! Ett familjeägt destilleri som börjar på Glen och som buteljerar en ålderstigen sherrytung maltwhisky. George S Grant, den sjätte generationen av ägarfamiljen Grants, besökte nyligen Sverige och vi fick då tillfälle att sätta oss ned och prata med honom om 105, fat och nästa generation av famijen Grants!

Text: Henric Madsen
Foto: Henric Madsen & Glenfarclas

Glenfarclas ligger ca 20 minuters bilfärd från Dufftown, mitt i Speyside. Ben Rinnes med sina ståtliga 841 meter över havet ligger som en fondvägg bakom destilleriet.

Glenfarclas har funnits länge, men ingen vet hur länge. Inne i besökscentret så finns det en tavla föreställande destilleriet från 1791, redan då var det full produktion. Man vet inte vem som byggde destilleriet, eller vem som var ägare. Men man vet att de fick sin första lagliga licens att destillera år 1836.

– 1836 är det dystraste året i Glenfarclas historia, säger George. Det var då vi började betala skatt!

”John Grant köpte destilleriet för £511,19. Det är förhoppningsvis värt någar pund mer idag”

Det var först 1865 som familjen Grant köpte destilleriet. Priset de gav då för byggnaderna och allt lager var £511, 19, de hoppas att det är värt några pund mer idag!

Ett familjeföretag
Glenfarclas är ett familjeföretag där George är försäljningschef och hans pappa John är Distillery Manager.
Vid Georges besök i Sverige så hade han en av sina två döttrar med sig, den sjunde generationen av familjen Grant. Att döttrarna ska jobba vid Glenfarclas är inget som är skrivet i sten säger George. Att han själv skulle jobba med whisky var inte helt självklart.
– Efter skolan så kände jag att Universitetet inte riktigt skulle passa mig, så jag reste en hel del, berättar George. Under ett och ett halvt år så reste jag runt i världen och besökte så många platser som möjligt. Jag jobbade på restauranger och i barer i Australien, Mellanöstern, USA med mera.

Efter 1 ½ år på resande fot så kom han hem till Glasgow utan någon egentlig plan. Genom en bekant så fick han ett tre månaders vikariat på en redovisningsbyrå, vilket utvecklade sig till ett erbjudande om vidare utbildning inom byrån med ett löfte om ett fast jobb. Men han tackade nej till detta och började istället på en praktikplats på ett mälteri. Dryckesindustrin låg honom, av naturliga orsaker, nära till hjärtat och det var där han ville jobba.

Efter att ha skaffat sig lite jobberfarenhet så blev han erbjuden en praktikplats hos Inverhouse Distillers. Detta gav han möjligheten att jobba som Mashman och Stillman på destillerierna Speyburn, Old Pulteney och Balblair. Han blev sedan erbjuden en tjänst som försäljare i Hong Kong där han skulle ansvara för alla sorts alkoholdrycker förutom öl. Men då hans kunnande i vin lämnade en hel del att önska fick han en tremånaders utbildning i Bordeaux. Tjänsten i Hong Kong skulle sträcka över sex månader, men han blev kvar i två år.

Det var först år 2000 som George anslöt sig till familjeföretaget och började jobba på Glenfarclas. Han har jobbat med alla slags arbetsuppgifter på Glenfarclas, förutom produktion. Idag är han som vi nämnde tidigare försäljningschef.

Den sjunde generationen av familjen Grants är Georges två döttrar.

– Men likasom att jag aldrig blev tvingad att börja så ska dom aldrig bli tvingade, säger George. Om dom vill börja jobba hos oss så blir vi mer än glada, men det kommer att vara deras val.

För två år sedan så flyttade George med familj tillbaka till Glenfarclas, och blev grannar med hans föräldrar. Flera av de anställda bor också kring destilleriet i hus som ägs av Glenfarclas. Detta har skapat något av ett eget litet samhälle. Och det är väl också möjligen en bidragande orsak till att flera av de anställda har jobbat på Glenfarclas i mer än 25 år bl.a. Ian McWilliam, Brian Murphy och Donna McIntosh.

Glenfarclas är ett av de sista familjedestillerierna som finns kvar i Skottland. Det finns totalt tre destillerier som är ägs och drivs av ägarfamiljerna, de övriga två är Springbank i Campbeltown, Glenfiddich i Speyside. Dessa tre har ägts av sina ägarfamiljer i mer än 100 år. Men under de senaste 5 -6 åren så har mer än 30 destillerier öppnat, eller nyöppnat, och flera av dessa ägs av familjer.
Man kan säga att denna trend av nya destillerier egentligen startades av Arran för ca 20 år sedan.

– Industrin har förändrats en hel del på de 20 år som jag har jobbat i den, säger George. I början var det så att jag nästan vart lov att be folk att köpa Glenfarclas. När jag var ung så drack alla mina vänner vodka eller smaksatt rom. Single Malt var bara för gamla gubbar. Idag så är det ju betydligt mer utbrett på både ålder och kön. Vi ser med glädje att allt fler kvinnor börjar intresserar sig för whisky, vilket är fantastiskt!

– En del av denna boom är ju självklart att det öppnar så många nya destillerier över hela världen så det hjälper hela industrin i sin helhet, fortsätter George.

Han ser inte dessa nya destillerier som konkurrenter utan som kollegor. Ju fler som dricker lagrad sprit desto bättre och förr eller senare så kommer de med säkerhet att hitta en flaska Glenfarclas att prova och kommer då förhoppningsvis bli förälskade menar han.

Glenfarclas 105 – Familjens stolthet
1968 så delade Glenfarclas ut en buteljering som en julklapp till alla sina anställda. Denna råkade vara på just 105 Proof. Denna julklapp var så bra så flera frågade om man kunde köpa en extra flaska, det var då Glenfarclas beslutade att börja buteljera denna utgåva.

105 står för 105 brittiska proof, dvs det gamla sättet att räkna alkoholstyrka på. Det härstammar i att man innan år 1816 så använde man krut för att fastställa alkoholhalten. På den tiden så var ju inte lagringen av whisky uppfunnen ännu så spriten hade samma färg som vatten. För att då säkerhetsställa att det faktiskt var sprit som man försökte sälja så blandade man denna med krut. Om denna blandning kunde brinna så hade man bevisat, engelskans proved, senare proof, att det var just starksprit man hade till försäljning.

– Vi buteljerar ca 60 olika buteljeringar av Glenfarclas varje år. Förutom Family Cask serien som är på omkring 50 olika buteljeringar per år så har vi flera andra också. Även om vi har så otroligt många olika buteljeringar så står ’105’ för hälften av all försäljning hos oss, slår George fast.

En av de främsta orsakerna till denna succé är just namnet på flaskan. Det spelar ingen roll vart du är i världen så har de flesta svårt att uttala Glenfarclas korrekt, men alla kan säga 105.

Glenfarclas 105 brukade vara en whisky med en ålderbestämmelse. De moderna buteljeringarna ligger någonstans mellan nio – tio år, men det står inte utskrivet på etiketten. Orsaken till detta förklarar George är klimatförändringar.

– Vi har ingen vinter längre i Skottland, säger George. Det var säkert 5 – 6 år sedan vi senaste fick en rejäl vinter med mycket snö. Förr fick vi vintrar då det blev så kallt att whiskyn slutade åldras i lagren, men nu glider hösten in i våren utan någon egentlig kölddipp. Detta har resulterat att vi inte får ut tillräckligt starkt 10 årig whisky längre utan vi måste tillsätta yngre whisky för att bibehålla 60%. För varje batch av ’105’ så används ungefär 160 fat.

’105’ fyller 50 år nästa år, men vi kan dessvärre inte förvänta oss en 50 årig ’105’. De planerar dock att släppa en 22-årig utgåva. Tidigare i serien har det släppts både en 20 åring och en 40 åring.

Glenfarclas och fat
För sina standard utgåvor så använder Glenfarclas enbart Oloroso Sherry fat. De använder en mix av 1st, 2nd, 3rd och 4th fill fat, där procenten är 60% 1st och 2nd fill, 40% 3rd och 4th fill. Efter att faten har blivit använda den fjärde gången så säljer de dessa till andra producenter, men Glenfarclas använder aldrig faten mer än fyra gånger.

The Family Casks
2007 så lanserade Glenfarclas deras ’The Family Casks’. En serie buteljeringar från enskilda fat som sträckte sig från 1952 till 1994, 43 fat som alla släpptes samtidigt. De var inte först med denna idé. Macallan hade gjort det redan 04-05. De påstod då att de var enda som kunde visa upp sådan bredd, men bara två år efter så släppte som sagt Glenfarclas denna makalösa serie. Iden från början var att buteljera 10 fat per år i fem år för att tillslut ha 50 år av buteljerad whisky. Men George pappa John tyckte att det tog för lång tid och ett beslut togs att buteljera alla på engång.

George trodde inte att detta skulle vara någon särskild succé utan såg framför sig år av försäljning för att bli av med alla dessa flaskor. Han var så säker på sin sak så istället för att vara med på den stora avtäckningen i London 2007 så åkte han på semester.

– Jag förstod nog inte hur populär dessa buteljeringar var förrän vår japanske importör faxade en order på 178 flaskor några dagar efter presentationen i London, berättar George.
– Detta var mycket ovanligt att han beställde så många flaskor på en gång, så jag ringde honom och frågade om han nu skulle börja beställa bara en gång per år istället för månadsvis som han brukade. Men när han förklarade att denna order vara bara till enda bar i Tokyo så förstod jag att vi var något på spåren.

Idag, tio år senare så har de släppt uppemot 600 olika buteljeringar från åren mellan 1952 – 2001. Denna serie har varit en otrolig framgångssaga för destilleriet.

Om man hade köpt hela den ursprungliga samlingen 2007 så hade det kostat £14,500, men om man ser till dagens värde vid auktioner så hade det varit en sund investering. Idag säljs en komplett samling av de ursprungliga 43 buteljerna för över £120,000.

Denna serie skulle ju aldrig ha varit möjlig om inte Georges farfar redan på 50-talet hade satt upp en plan för destilleriets överlevnad.

– Planen var ju aldrig att vi skulle göra en sådan här serie som ’The Family Casks’ har blivit säger George. Min farfar såg redan vid 1951, 1952 att ingen whisky de hade då var äldre än tolv år. Så han tog ett beslut att redan då att ta större kontroll över familjens framtid och började markera fat som han trodde skulle få en exceptionell utveckling om 20, 30 eller 40 år.

’The Family Casks’ är också en resa igenom whiskyhistorien. Här ges man en möjlighet att följa destilleriets utveckling genom årtionden. Från 1880 års Spirit Act’s upplösning på 50-talet genom balansgången under 1980 talet till expansionsfasen genom 90-talet. Den tydligaste gränsen finns i buteljeringarna före och efter 1988.

– Innan ’88 hade vi ingen 100 procentig kontroll på kvaliteten av faten. Vi köpte de fat som fanns att tillgå. Från 1988 köper vi alla våra fat från José y Miguel Martin (J&MM), detta har gjort att vi har stenkoll på alla våra fat och vet att de alltid levererar perfekta sherry fat.

José y Miguel Martin är den familjeägda bodega som levererar alla fat som Glenfarclas använder. De är belägna nära Huelva i sydvästra Spanien.
– Sherry drickandet har gått ned samtidigt som intresset för högkvalitativt sherrylagrad whisky har gått upp, så bristen på fat är ju uppenbar. Det faktum att vi har haft ett samarbete med J&MM i snart 30 år har hjälpt oss att få tag i bra fat, säger George.

Lagring
Faten de köper från J&MM kostar ungefär €800 – €850 per styck och det är uteslutande europeisk ek.
– För bara tio år sedan så betalade vi kanske €200 för ett fat så visst är de dyrare nu men vi ska komma ihåg att även whiskyn har blivit dyrare. Om det är en Sherry butt så får vi ur ca 750 flaskor så det är ungefär £1 per flaska. Sen använder vi fatet tre gånger till så kostnaden per flaska blir tillslut försumbar, förklarar George.

Även om europeisk ek redan har något tätare cellstruktur än amerikansk ek så beställer de också faten med lite tjockare ämnen för att hålla nere avdunstningen. All sprit som produceras för att bli buteljerad som Glenfarclas lagras på plats hos destilleriet i Speyside.
– Alla våra lagerhus är traditionella dunnage lagerhus, berättar George. De lagras med max tre fat på höjden och huset har stenväggar och jordgolv. På så vis får vi en jämn sval temperatur året runt.
– I de moderna lagerhusen så kan det stå fjorton fat på höjden under ett aluminiumtak och temperaturen pendlar både över årstiderna, men också mellan golvet och taket.

Marknad
Även om Sverige är ett stort whiskyland så är Tyskland den främsta kunden för Glenfarclas. De står för de tre största marknaderna, Taxfree, inhemskförsäljning och HoReCa (Hotell, Restaurang & Catering)

Glenfarclas säljer fortfarande en hel del sprit till blending industrin och deras främsta kunder är Diageo och Chivas Brothers. Orsaken till detta är så enkelt som att det är snabba pengar.
– Istället för att destillera och lagra spriten i 30, 40, 50 år och först då få tillbaka pengarna för vår investering så säljer vi fat med newmake och får på så vis tillbaka pengarna redan efter 28 dagar, förklarar George.

Men det är viktigt att komma ihåg att det är bara Glenfarclas som äger rätten att buteljera sin whisky som just Glenfarclas, med ett undantag, Campbeltown baserade Cadenhead har rätt att buteljera två fat per år där de får skriva ut att det är Glenfarclas i flaskan, ända tills deras lager av Glenfarclas tar slut.

Bli först med att kommentera

Kommentera

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*