Hunter Laing – Tre generationer av whisky

Historien om den oberoende buteljeraren Hunter Laing är i grunden en berättelse om hur den moderna whiskyindustrin har vuxit fram. Men det är också historien om en fars dröm, sprungen ur kaoset som var Andra Världskriget, om att skapa en bättre framtid för sig, sina barn och barnbarn.

För många så kan det vara så att namnet Hunter Laing är ganska anonymt, men om man nämner deras nybyggda destilleri så ringer det några klockor. Det är Hunter Laing som har grundat Ardnahoe Distillery på Islay. Men vägen som ledde till Islay och öppnandet av Ardnahoe har varit lång och brokig för detta familjeföretag.

Innan Andra Världskriget bröt ut så jobbade Fred Douglas Laing Senior med fraktplanering i Glasgows hamn. Han blev naturligtvis involverad i Andra Världskriget och tjänstgjorde hos RAF – det brittiska flygvapnet. Det var där han kom i kontakt med några amerikanska soldater som råkade äga varumärket ’King of Scots’ och som var baserade i New York.

’King of Scots’ var redan på denna tid en etablerad blend i USA och som förmodligen hade skapats runt 1886. Jänkarna hade försökt, men misslyckats med att etablera sin blend i Skottland innan kriget och frågade nu Fred om han kunde tänka sig att börja jobba med dem. Deras idé var att han som redan hade jobbat med logistik i hamnen kunde kunde starta en lokal del av företaget i Glasgow där han skötte distributionen och buteljering för den brittiska marknaden. Fred tackade ja och direkt vid krigsslutet så började han att jobba med ’King of Scots’.

Douglas Laing skapas

Affärerna gick inte så bra som amerikanerna hade hoppats och de tappade intresset efter några år. Då erbjöd sig Fred att han kunde köpa varumärket och det rastrerande lagret, vilket vid denna tidpunkt var tre fat med whisky. Sagt och gjort, 1948 gick köpet igenom och han grundade Douglas Laing & Co.

Fred gav sig ut på vägarna i Skottland och besökte destillerier kors och tvärs för att dels köpa prisvärda fat med whisky som han kunde använda i sin blend men också skriva fatfyllningskontrakt för framtiden. Faktum är att många av de fatfyllningskontrakt som dagens Hunter Laing arbetar med är gjorda på 1950-talet med ett fast handslag.

”Faktum är att många av de fatfyllningskontrakt som dagens Hunter Laing arbetar med är gjorda på 1950-talet med ett fast handslag.”

I efterkrigstiden så var ju den europeisk ekonomin i spillror. Med sitt kontaktnät från hamnen i Glasgow så började Fred istället att jobba mot en ny marknad, Syd- och Centralamerika. De hade i stort sett inte känt av kriget vilket gjorde att de hade en stark ekonomi och de hade fått smak för whisky! Fred började resa flitigt till Sydamerika för att bygga sitt varumärke och strategin var helt rätt då Douglas Laing & Co ständigt nådde ny mål.

Under denna tid så hade Fred även blivit far till två söner Fred och Stewart Laing vilka både skulle gå i sin fars fotspår och börja jobba med whisky, men de var aldrig påtvingade att göra så.
– När jag var liten så fascinerades jag av min fars berättelser om hans resor till Sydamerika, säger Stewart när vi pratas vid över telefon. Med åren så väcktes även min äventyrslysta och jag ville också börja jobba med whisky på något sätt. Men jag vill påpeka att min far aldrig drev på mig att jag skulle jobba med whisky.

”Min far ville att jag skulle göra de flesta av mina misstag hos något annat företag innan jag började jobba hos honom ”

Även om hans far kanske innerst inne ville att hans söner skulle jobba med honom så ville han också att de skulle prova sina vingar utanför företaget först.
– Jag tror han var lättade att jag inte började jobba hos honom direkt. Främst för att jag tror att han gillade idén att jag gjorde alla mina misstag hos något annat företag än hans, skrattar Stewart. Och jag gjorde honom inte besviken kan jag säga, jag gjorde min beskärda del av misstag, skrattar han.

Stewart Laing

Stewarts första steg in i whiskybranschen var genom en lärlingstjänst hos Ballentines i Dumbarton, som då ägdes av Hiriam Walker.
– Jag gick som lärling under tre år och hoppade runt på alla avdelningar och lärde mig lite om mycket för att senare lära mig mycket om lite, säger Stewart. Jag minns att jag då kände fem pund i veckan – men det var ganska bra ändå för en 16 åring på den tiden.

Som en del i sin skolning så fick han också följa med sin far på tjänsteresor till Syd- och Centralamerika samt Asien. Del för del så lärde han sig hur branschen fungerade både lokalt i Skottland såväl som internationellt med att bygga varumärken.
– Jag jobbade ett tag hos Bruichladdich på Islay också då de ägdes av A&B Grant & Co och hos Stevenson Taylor & Co vilket var ett företag som sålde vin och sprit. Alla dessa olika delar gjorde att jag fick en stor branschkännedom innan jag började hos min far, säger Stewart.

När hans far tyckte att han hade gjort tillräckligt många misstag hos de andra företagen så fick han frågan om han ville börja jobba i familjeföretaget, vilket han tackade ja till.
– Faktum är att även om vi sålde ganska bra till Sydamerika när jag började hos Douglas Laing så var vi väldigt små, berättar Stewart. Men styrkan låg i att min far hade en väldigt bra näsa och kunde skapa några riktigt fantastiska blended whisky vilket gjorde att affärerna rullade på och att vi kunde ha lyset tänt, skämtar han.

Affärerna skulle ta fart på riktigt i början av 70-talet då Stewart kom i kontakt med Charles ’Chuck’ Feeney, en av grundarna till DFS – Duty-Free Shoppers. Chuck tyckte att Douglas Laings blend ’King of Scots’ skulle passa perfekt i deras nyöppnade butiker.

Duty-Free Shoppers idé var att rikta sig till resenärer genom att öppna butiker nära eller helst i flygplatser.

Detta var i en tid då Boing precis hade lanserat sin jumbojet 747. DFS hade sitt huvudkontor i Hong-Kong och fokuserade på Asien men kanske främst, vad som skulle komma att bli företagets rämsta livlina, Honolulu.

”De nya Boieng 747 kunde ju ta 300-400 personer åt gången och alla passerade Duty-Free Shoppers butik på Honolulu”

När affärsflygen började på allvar så blev Honolulu ett viktigt nav mellan främst Japan och USA men också resten av Asien. Flygbolagen var tvunga att mellanlanda här för tankning och då bytte resenärerna flygplan. DFS hade genom avtal byggt en stor butik som alla resenärer måste passera innan ombordstigning.

Det var framförallt till denna butik som Chuck Feeney ville ha en riktigt bra blended whisky som kunde locka de japanska och asiatiska affärsmännen till köp. För att göra de så tog Douglas Laing fram glammiga förpackningar med keramik och förpackningar gjorda i trä. Men med åren så lansrade de också äldre och dyrare buteljeringar. King of Scots Rare Extra Old var en av dessa som hade en högre mängd malt whisky i sig samt så släppte de en 17 åring och en 25 åring.
– Duty-Free Shoppers var ett snabbväxande företag med butiker i Hong-Kong, Honolulu, Guam med flera, berättar Stewart. De där nya flygplanen var ju gigantiska och kunde ta 300-400 personer vilka alla passerade Chucks butiker på flygplatserna. Det skapade bra affärer under flera år vilket var väldigt, väldigt bra för oss, skrattar Stewart.

Sönerna tar över

1984 dör dessvärre Fred Douglas Laing Senior och de bägge bröderna tar över företaget tillsammans. Tillsammans fortsätter de i sin fars spår med att fokusera på exceptionellt bra blended whisky och affärerna gick lysande fram till mitten på 90-talet. Då drabbades världen av en finanskris och resande i allmänhet med affärsresenärerna i synnerhet slutade att strömma igenom DFS-butikerna.

Douglas Laing hade vid denna tidpunkt satsat hårt på att erbjuda äldre blended whisky i väldigt eleganta förpackning men när krisen kom så var denna extra lyx inte intressant för deras kunder och affärerna började att vackla.
– Strax innan krisen fördjupades så hade vi börjat att planera för vilken väg företaget skulle ta, säger Stewart fundersamt. Vi hade alltid fokuserat på blended whiskys för att vi ansåg att det var ett större hantverk att skapa dessa fantastiska kreationer. Om vi hade ett fat med Ardbeg tillexempel så kunde vi ju med lätthet bara buteljera den, men vi kände att vi inte yrkesstoltheten bakom. Vi hade ju inte skapat den whiskyn, utan bara buteljerat ett fat. En blend med vårt namn på hade vi ju själva skapat. Men då när den marknaden helt plötsligt försvann så fick vi lov att tänka om, och då flyttade vi ändå blicken mot Single Malt.

1996 så började Douglas Laing försiktigt med att buteljera sju -åtta fat med Single Malt 1996 bara för att känna av marknaden och om det fanns ett intresse för Single Cask Single Malt Whisky.
– Om jag ska vara helt ärlig så blev vi på riktigt överraskade hur populära dessa buteljeringar var, skrattar Stewart. Alla flaskor sålde slut nästan på en gång och det var startskottet på vår ’The Old Malt Cask’-serie.

Företaget delas

Vid början på 2010-talet så startar en diskussion mellan de bägge bröderna Fred och Stewart i vilken riktning de vill att företag ska ta in i framtiden. Det står klart att de har vitt skilda idéer och de kommer fram till att det bästa skulle vara att dela på familjeföretaget.

2013 så bildar de då två nya företag. Fred får fortsätta att använda namnet Douglas Laing & Co och Fred i sin tur skapar Hunter Laing & Co. Varumärken, lager och byggnader delas mellan de bägge. Om man ser tillbaka i whiskyhistorien så är det inte sällan att familjeföretagen dels och nya falanger skapas.
– Vi var så pass oense att vi slutade prata med varandra, säger Stewart. Och vi pratar nästan aldrig med varandra idag heller, men det är gamla nyheter. Nu när jag ser tillbaka på det så var det bästa som kunde hända egentligen. Vårt företag, Hunter Laing, går väldigt bra och har en lysande framtid och hans går väl också ganska bra, säger han lite ironiskt på ett torrt skotskt sätt.

Stewarts söner ansluter

När Stewart startade Hunter Laing & Co 2013 så bjöd han in bägge sina söner, Scott och Andrew, i företaget. De hade, på egna ben, tagit sig in i whiskybranschen och hade tillsammans startat den oberoende buteljeraren ’First Editions’ något som nu blev en del av Hunter Laing.
– Jag gillade verkligen att jobba med min far, det var en fantastisk period och jag är hedrad att bägge mina söner också har valt att jobba med mig, säger Stewart stolt. Liksom min far aldrig pressade mig har jag aldrig pressat dem att börja inom whiskyindustrin. När de fick frågan om de ville börja hos mig så jobbade Scott hos vår distributör i Thailand och Andrew jobbade hos BMMI i Bahrain.
Hunter Laing idag

Allt från novisen till konnässören

Idag så har Hunter Laing en rad olika serier som täcker in allt från vad novisen kan tänkas vilja börja med till vad den kräsne konnässören bara kan drömma om.
– Våra serier Old Malt Cask och First Edition kan man säga är vår grund när det kommer till Single Malt, berättar Stewart. Där är whiskyn 10 – 12 år och är bra produkter där vi kan introducera oss och våra whisky på en väldigt behaglig prisnivå. Vi släpper nya buteljeringar ur dessa serier varje månad, så det finns alltid något nytt att utforska.

Kvalitet är allt

Hur de väljer vilka fat som ska gå till vilken serie bygger på erfarenhet och ett nära samarbete mellan de som är ansvariga för varje serie.
– Vi bryr oss inte om att dela in våra serier efter smak utan för oss så är kvaliteten mer viktig än profilen på whiskyn. Ålder spelar en viss roll naturligtvis då vi inte skulle buteljera en 30 årig Ben Nevis under vårt First Editions varumärke utan ett sådant fat blir ju mer naturligt styrt mot Old & Rare. Men om vi pratar om 10 – 12 åriga fat från Speyburn så kan de hamna både hos Old Malt Cask såväl som First Editions, säger Stewart. Det handlar mer om vad vi nyligen har gett ut och hur efterfråga är hos våra kunder.

Det faktum att de redan tidigt skapade sina egna blends gjorde ju att de hade mycket fat i lager att välja av när de började att buteljera Single Malt. När Stewarts far skapade sina blends som skulle ha en rökigton så valde han inte sällan whisky från Port Ellen. Än idag har de fat med Port Ellen som Stewarts far köpte strax innan han gick bort 1984.
– Min far gillade karaktären på Port Elllen och köpte ett stort antal fat därifrån med 1- till 2 årig sprit runt 1981-1982, berättar Stewart. Vi har fortfarande kvar ett antal av just de faten han köpte i lager, men de börjar bli gamla nu. Och jag vill inte säga hur många vi har, skrattar han lite hemligt.

Scarabus – med smak av Islay

Då rökig whisky fortfarande är en storsäljare så skapade Hunter Laing en produkt de kallar för Scarabus. Scarabus är en Islay Single Malt med en tydligt rökig karaktär – men det är knappast Port Ellen.
– Vi kände att vi ville göra en riktig Islay whisky med dess rätta DNA. Så vi inventerade vårt lager och kom då fram till att vi kunde skapa Scarabus. Dels så saknades denna typ av produkt i vårt utbud dels så är den tänkt att vara ett steg på vägen mot vår egen rökiga whisky som kommer i framtiden från Ardnahoe.

En av de vanligaste frågorna som Stewart får angående Scarabus är från vilket Islaydestilleri whiskyn kommer ifrån.
– Innan du ställer frågan så kan jag avslöja att den kommer från Islay, skrattar han. Men det är också allt jag kan säga.

Ardnahoe Distillery

Under 2016 så presenterades planerna på det nya destilleriet Ardnahoe på Islay. Att äga ett eget destilleri har varit en dröm länge, inte bara för Stewart utan också för hans söner, och nu var den på väg att gå i uppfyllelse.
– Vi har alltid känt att något har saknats i vår produktportfölj och det var just ett eget destilleri. När man är en oberoende buteljerare så är det alltid en kamp att hitta ett bra fat, och man måste alltid vara ute på marknaden att söka. Om man har ett destilleri så finns ju där en ständig tillgång på, förhoppningsvis bra, whisky, förklarar Stewart.

Innan de beslutade att bygga ett eget destilleri så fanns det planer på att köpa ett färdigt istället – men priserna var för dyra.
– Under en kort tid så ökade priserna på destillerierna rejält, se bara på Bruichladdich. När det såldes så var det ju till en prislapp som vi inte på något sätt kunde matcha. Men vi tittade på en handfull destillerier som var till salu men prislappen var för hög på samtliga.

Islay var ett självklart val

När de beslutade sig för att ta steget och bygga ett destilleri från grunden så var det till stor del Scott och Andrew som drev på projektet.
– Jag kände att det var ett för stort projekt att sätta igång dels med tanke på min ålder dels för att vi är ett litet familjeföretag. Men Andrew och Scott drev på projektet och det är jag både stolt och glad för idag, säger Stewart.

Att valet föll på Islay som plats för deras nya destilleri var ganska naturligt.
– Både jag och min son Andrew har ju jobbat på Bruichladdich så vi har ju helt klart en koppling till ön, skrattar Stewart. Men sen är det ju så också att många av de mest mytomspunna whiskysorterna kommer från Islay. Och så hade vi turen att hitta en bit mark som låg fantastiskt vackert mitt i mellan Caol Ila och Bunnahabhain med en magisk utsikt över Jura. Nu är ju inte utsikten och platsen så där jätteviktigt för själva whiskyn men det är trevligt för våra besökare, skrattar Stewart.

Jim McEwan ansluter

Som Master Distiller så anlitades Jim McEwan i ett tidigt skede. Jim och Stewart har känt varandra i mer än 50 år. Faktiskt så brukade de spela fotboll tillsammans på rasterna när Stewart jobbade på Bruichladdich.
– Jim hade ju formellt gått i pension, men när jag hörde av mig till honom med erbjudandet om att vara med från grunden när ett Islaydestilleri byggs så tackade han ja direkt, berättar Stewart. Även om Jim har haft en fantastisk karriär så hade han aldrig fått vara med att skapa ett nytt destilleri, och det var förmodligen just det som gjorde att han inte behövde ens en sekunds betänketid. Det och det faktum att han hade varit pensionerad i tolv månader och han var nog på god väg att bli galen av tristess, skrattar Stewart hjärtligt.

Destilleriet stod klart på hösten 2018 och de första dropparna började sippra ut pannorna i oktober 2018. Men då de inte har någon press på sig att börja sälja Ardnahoe som ung whisky så kommer det att dröja innan vi ser någon färdig produkt.
– Vi kommer förmodligen att se Ardnahoe whisky någon gång inom fem till sex år, men det är inte upp till oss att bestämma egentligen, det är upp till whiskyn när den känner sig klar, skämtar Stewart avslutande.