I vårt förra nummer så skrev jag att vi ’måste prata om elefanten i rummet’ – nämligen Covid-19. Det visade sig ju att detta inte var en elefant utan en gigantisk T-Rex som slet hela världen i stycken. Det stålbad som vi går igenom just nu är ju fruktansvärt sorgligt på flera olika plan.
Min tanke går ju naturligtvis först till alla de som har avlidit i sviterna av detta virus samt till deras anhöriga och vänner. Sen tänker jag på alla de som har suttit i karantän i snart tre månader och sist men inte minst alla de som blivit påverkade av krisen genom att jobb och inkomster har försvunnit.
För vår del så har krisen absolut varit kännbar och ett resultat av det är detta något försenade nummer. Förutom det faktum att annonsörerna höll extra hårt i sina kronor så blev det svårare att skapa intressanta reportage.
När krisen slog till och UK stängde ned så tänkte vi att det för vår del skulle bli lättare att få tag på intressanta personer inom industrin då alla var hemma. Men det skulle visa sig att det istället blev svårare. Alla huvudkontor och PR-firmor stängde också ned och intervjuer blev svåra att genomföra.
Att besöka destillerier i Skottland och Norden var ju heller inte att tänka på.
Det som dock är fascinerande i denna kris är att vem man än talar med i whiskyvärlden – dokumentärfilm producenter i Los Angeles, blenders i Skottland, distillers i Taiwan eller fatbindare i Sverige så är vi i samma situation och det är inte vårt fel – det bara hände.
Man kan ju konstatera att det har varit en annorlunda och omtumlande vår på många sätt. Men hur ser läget ut nu när våren har blivit sommar? Jag kan känna att det absolut har blivit lite lättare. Även om vi ser en framtid där vi har Covid-19 ibland oss och något vi får leva med, så finns det just nu en framtid. I februari – mars så kändes det ju som att allt skulle försvinna.
Nu har Storbritannien börjat öppna upp försiktigt och folk har börjat skissa på framtidsplaner igen.
När vi kan börja resa igen är ju fortfarande ingen som vet och vi svenskar kommer förmodligen vara de sista som släpps in i några andra länder under en lång period framåt.
Jag kan inte beskriva hur mycket jag saknar Skottland och England. Främst är det Campbeltown och Edinburgh som drar tätt följt av London.
Men tills dess att jag får gå längs kajen och spana ut mot Davaar Island eller kryssa bland människorna på Garrick Street på väg till mitt saknade Lamb & Flag så håller jag distansen, tvättar händer och stannar hemma!
PS. Du kanske uppmärksammade att detta nummer hette Whisky – Rom & Öl. Vi har beslutat att byta namn på vår produkt, magasinet, till ett mer gångbart namn så man tydligare förstår vad magasinet handlar om. Men själva företaget och vår webb kommer fortfarande att bära namnet Malter Magasin. DS.