Glengoyne: Lowlands pärla!

Ända sedan år 1833 så har destilleriet Glengoyne stått vid foten av berget Dumgoyne. Det är grundat av familjen Edmonstone som då var landägarna. Någon gång på 1850-talet så tog familjen MacLelland över driften, men de sålde destilleriet redan år 1876 till det Glasgowbaserade blendingföretaget Lang Bros. På den tiden var destilleriet känt som Burnfoot, men Lang Bros ändrade det till Glen Guin. 1905 så ändrades det igen till det vi känner idag, Glengoyne.

Text: Henric Madsen
Foto: Glengoyne Distillery

Lang Brothers använde Glengoyne som stommen i sina blended whiskys ända fram till att de blev uppköpta av Robertson & Baxter, dagens Edrington, år 1965. Det mesta av produktionen, för att inte säga allt gick till olika blends under större delen av 1900-talet.

Det var inte förens 1990 som Edrington började buteljera Glengoyne som en single malt och marknadsföra denna som ’den orökta whiskyn’. En stor del av budskapet gick också ut på att beskriva det unika med Glengoyne. Nämligen att destilleriet ligger i Highlands, men lagerhusen, som är belägna på andra sidan gatan, ligger i Lowlands.

2003 så beslutade Edrington att sälja hela destilleriet till företaget Ian Macleod för 7,2 miljoner pund. När köpet var klart så behövde Ian Macleod anställa en Distillery Manager. Den som fick tjänsten var Robbie Hughes.

I samband med Thomas Andersson och Camilla Cassersten Glengoyneprovning hos Aros Whisky i Västerås så fick vi möjlighet att sätta oss ned för en pratstund med Robbie Hughes (Group Distillation Manager), Stuart Hendry (Group Brand Homes Manager) och Elisabeth Andersen (Brand Ambassador Scandinavia).

Vi var nyfikna på hur de började i branschen, och Robbie var snabb med att börja berätta.
– Att jag började jobba i whiskybranschen har jag bara min far att tacka för, berättar Robbie

Robbie var 18 år och arbetslös. Han låg hemma i sin säng mitt på dagen, när hans far kom hem, ryckte upp dörren och meddelande att om inte Robbie hoppade upp ur sängen, sprang ner till det närbelägna destilleriet och kom hem med ett jobb så kunde han packa väskan och flytta ut!
– Sagt och gjort så sprang jag ner till Balblair och knackade på hos destilleriets manager. Och två veckor senare så rullade jag tunnor ut och in ur lagerhusen, skrattar Robbie

Robbie jobbade på och två år senare så blev han Mashman och sedan Stillman. Efter det så ville han utvecklas och hade siktet på att bli en bryggare. Han blev då förflyttade från Highlands ner till Speyside där han jobbade på en hel del destillerier. Detta var på den tiden då Hiriam Walker, som sedan blev Alliade Destillers, ägde Balblair.

1999 så började Robbie jobba för Diageo istället och fick då möjligheten att arbeta på en mängd olika destillerier som de ägde. 2003 så såg han att Edrington hade sålt Glengoyne till Ian Macleod Distillers och att de i sin tur sökte en Distillery Manager. Detta tyckte Robbie verkade intressant! Så han sökte och fick tjänsten.

Han berättar att det var just miljöombytet som var spännande. Att gå från Diageo som är en gigant till det lilla privatägda destilleriet.
– Det var ett av de bästa besluten i mitt liv, bättre än valet av min fru säger Robbie skämtsamt. Men jag måste säga att det är ett fantastiskt destilleri och framförallt är det fantastiska och dedikerade människor som jobbar där, fortsätter Robbie.

Stuart Hendrys väg till Glengoyne ser lite annorlunda ut. Skola var inte något som passade Stuart, han hade väldigt kul i skolan men kanske var det en del av problemet. Han hängde inte med och det syntes på betygen. Han hade en idé om att börja jobb med elektronik, men efter två månader på den utbildningen så kände han att han inte riktigt passade in.

Han tyckte om mat och dryck och ville jobb med människor så han pluggade hotell och restaurang och kom på så vis in i vinbranschen.
– Vin är fantastiskt, men allt var importerat. Och jag visste ju hela tiden att de producerade fantastisk whisky bara runt hörnet så det var verkligen där jag ville jobba, berättar Stuart.

Stuart var väl medveten om Glengoyne då det var whiskyn som hans pappa alltid drack, och Stuarts högsta dröm var att få arbeta på destilleriet, men han hade ingen som helst erfarenhet som gjorde att han kunde få in en fot.

En dag berättade en vän att Glengoyne hade haft en annons ute och sökte efter en marknadsförare. Men det visade sig att sista ansökningsdagen var för tio dagar sedan. Detta stoppade inte Stuart!
– Jag köpte en flaska Glengoyne, tömde den och så lade jag i mitt CV och förseglade den med vax. På kartongen skrev jag att det är bäst att ni kontaktar mig annars kommer jag vara en nagel i ögat på er, skrattar Stuart.

De ansvariga på destilleriet tyckte att tilltaget var klyftigt och bad honom komma på intervju. Stuart var då 20 år och de sökte egentligen någon äldre.
– Men jag såg redan då äldre ut än jag är, säger Stuart. Och så var jag ganska tjock också så jag kunde bära kilt med lite pondus.

Stuart fick jobbet och 2003 när Glengoyne skulle säljas fick han frågan om han ville flytta med Edrington till något annat destilleri eller om han vile stanna kvar på Glengoyne och börja jobba för Ian McLeods istället.
– Jag kände att mitt hjärta låg hos Glengoyne och jag visste också att Glengoyne som varumärke kunde växa betydligt mer, säger Stuart.

Elisabeth Andersen kommer från Norge, men man kan knappast tro det när hon börjar prata. Hon talar nämligen med en perfekt skotsk dialekt! Elisabeth studerade i Glasgow när hon såg en annons att destilleriet sökte extrapersonal som talade flera språk. Och då hon kom från Skandinavien så sökte hon och fick jobbet.
– Jag trodde nog att jag skulle eventuellt bara vara kvar i något år, men sen blev jag förälskad i hela destilleriet, säger Elisabeth. Jag började som guide på destilleriet och på så vis träffade jag Leonard Russel, ägaren av Ian Macleod Distillers. Han tyckte att det var unikt med någon från Norge som hade sådan bred skotsk dialekt.

Hon fick frågan om hon skulle kunna tänka sig att utöka sin yrkesroll och börja resa runt i Skandinavien för att marknadsföra Glengoyne. Hon tackade självklart ja och är sedan dess Glengoynes ambassadör för Skandinavien.
– Det hon inte berättar själv, säger Stuart, är att Elisabeth blev utsedd till ’Brand Ambassador of the Year’ på Oslos whiskyfestival 2017. Hon är extremt duktig, men det är hon för blyg för att säga själv, fortsätter han.

Glengoynes karaktär
Både Stuart och Robbie nickar instämmande när Elisabeth beskriver Glengoynes karaktär som fruktig och med en hel del elegans. Men Robbie flikar in med att säga att för att vara en Highland Malt så är Glengoyne väldigt lätt, men den har också smaker som andra whiskys inte lyckas fånga.
– Men jag vill också poängtera att vi tillverkar ju tekniskt sett inte whisky utan vi producerar NewMake d.v.s råsprit. Det är ju först när det läggs på fat som det blir whisky, och den resan är en hel berättelse för sig, säger Robbie.

De beskriver sin New Make som en lätt och fruktig sprit som bör lukta väldigt mycket som görna äpplen. Men också med en hel del läderdoft också.
– Om du jämnför våran 12 åriga med vår 21 åriga så är det enorma skillnader mellan dessa två whisky, säger Stuart, den främsta skillnaden är naturligtvis de olika fatkombinationerna vi använder. Men i grunden så är det ju samma newmake, och vissa toner kan man faktiskt hitta i bägge.
– Vår mål är att tillverka en råsprit som klarar av resan den har framför sig, säger Robbie. Den ska behålla destillerikaraktären även om den ligger på fat i 6, 8 eller 12 år. Glengoyne karaktären blommar verkligen ut under dess ”tonår”, så det är då jag tycker att det är som bäst, berättar Robbie.
– Karaktären ändras en del också under lagringsprocessen, säger Elisbet. Även om den är lätt under sina tonår så blir den kraftigare under åren. Här spelar ju naturligtvis faten in men grundkaraktären förändras till en viss del åt det kärvare och mer komplexa.

Golden Promise
tt förändra något på ett destilleri är det få som vill göra på grund av att varje ändring kan påverka resultatet, d.v.s. profilen på den sprit de producerar. Om ett destilleri byter en panna tillexempel så använder man, så långt det går, samma dimensioner som på den gamla pannan som ska bytas ut. Detta för att inte ändra karaktären på råspriten.

En sådan här förändring stod större delen av whiskyindustrin framför när tillgången på kornsorten Golden Promise började sina runt 2008.

På 60-talet så använde i stort sett hela whiskyindustrin kornsorten Golden Promise. Det var en kornsort som gav mycket sprit per ton korn. Men tiderna förändras och nya sorter togs fram som till exempel Concerto eller Optic.
– Istället att få ut 410 liter ren alkohol av Concerto eller Optic så fick vi 370 liter av Golden Promise. På 60-talet var det fantastiska siffror, men 2008 var det patetiskt, säger Robbie.
– Vi visste ju redan tidigt att Golden Promise skulle bli ett problem då knappt gick att få tag på, och när vi fick tag på det så betalade vi 20-30% mer per ton än någon annan kornsort, det var galet säger Robbie. Men vi var också på riktigt oroliga hur en förändring av maltsorten skulle påverka vår färdiga whisky, berättar Robbie

Glengoyne använda andra sorters korn i brist på Golden Promise, men ända fram till 2010 så bestod deras maltblandning ändå av ca 20% Golden Promise.
– När vi bytte kornsort så gjorde vi inte det över en natt utan det var under flera år, berättar Robbie. Vi använde Golden Promise ända fram till 2010, men dom sista åren bara i små mängder.

2010 började de att fasa ut sorten ännu mer och trappade långsamt ned det fram tills 2012 då de slutade helt. Orsaken till denna försiktigt var att de var oroliga att profilen på Glengoyne skulle förändras.

Från 2012 så har de inte använt någon Golden Promise överhuvudtaget, men det betyder också att den 10 årig Glengoyne idag som buteljeras har det i sig.

Den stora orsaken till att det försvann var att bönder inte ville odla det. Kornsorten hade stora problem med sjukdomar och bönder fick aldrig ut i närheten av de sex ton korn per tunnland som de fick av de nya sorterna.

Glengoyne goes Green
Under senaste nio åren har Glengoyne jobbat med att minska sitt fotavtryck på miljön.
– Det blir en rad restprodukter kvar efter att man har producerat sin råsprit, berättar Robbie, bl.a. kornrester med socker, som kallas Draff. Detta är den lättaste produkten att bli av med då det bara är att ringa en lokal bonde som har djur så kommer han och hämtar det då det är en perfekt föda för djur.

Det blir också två restprodukter från spritpannan. Det första är Pot Ales som kommer från den första destilleringen och Spent Lees som kommer från den andra destilleringen. Dessa två är ihop blandade. Detta tog också bönderna hand om och sprejade ut på sina åkrar förut.

Men från första mars 2018 så går alla deras restprodukter in i en anaerob kokare, vilket är en biologisk reningsprocess som renar dessa till biogas. De omvandlar resterna till förnybar energi som i sin tur räcker till cirka 330 brittiska hushåll per år.

Det blir dock en del rester kvar efter processen i anaerob kokaren. För dessa har Glengoyne arbetet fram en biologisk lösning. De har skapat ett kärr alldeles bredvid destilleriet där de har planterat 15 000 noga utvalda plantor. Dessa växter tar upp och hanterar olika delar av restprodukterna. Några tar upp koppar, andra tar upp ammoniak, fosfater m.m. Och för att se till att växterna frodas så har de nu också en egen biodling där honungen naturligtvis finns att köpa i deras Visitors Center.
– Hela detta projekt har kostat omkring £200.000 men det löste flera problem för oss, säger Robbie. Om det var vinter eller frost ute på fälten så kunde inte bönderna spreja ut blandningen på fälten. Nu så kommer det ut bara små mängde efter varje destillation och naturen tar hand om det själv.
– Vi försöker verkligen göra så mycket vi kan, säger Robbie. Det finns inte mycket kvar vi kan göra grönare, men vi försöker hitta nya lösningar hela tiden. Ett destilleri använder enorma mängder vatten och det är otroligt viktigt att vi inser att vi bara lånar detta vatten, fortsätter han, vi gör verkligen allt vi kan så fort avtryck blir så litet som möjligt.

Inga planer på att utöka
I dagsläget så finns det inga planer på att utöka produktionen på Glengoyne. De producerar idag omkring 900 000 liter per år, men de skulle kunna öka den produktionen till över 1,2 miljoner liter per år.
– Vi skulle kunna producera så mycket om vi verkligen pressade vår personal, tvingade dom att jobba helger och samtidigt ställde in Julen, skrattar Robbie, men det tänker vi inte göra. Vi har en behaglig produktionstakt där vi spar 600 000 liter för lagring till Glengoyne och vi säljer ungefär 330 000 till andra företag såsom Diageo m.fl., berättar Robbie.
– För 15 år sedan så sparade vi bara 150 000 liter och detta har gjort att det just nu råder brist på Glengoyne 15, 18 och 21 år, säger Stuart. Det var först för tolv år sedan vi började spara 330 000. Så vi är väldigt försiktiga när vi väljer på vilka marknader vi vill sälja Glengoyne just, fortsätter han.
– Problemet är att ingen insåg att Glengoyne skulle bli så populärt som det har blivit de senaste 15 åren, säger Robbie och Stuart unisont.

Rosebank återuppstår
Under hösten 2017 så presenterades det tre stora nyheter inom loppet av en vecka. Först stod det klart att Diageo skulle återuppväcka det stängda destilleriet Brora. Sen presenterade de nyheten att de skulle också väcka Port Ellen till liv och kort efter dessa två besked så meddelande Ian Macleod Distillers att de vara klara med sina planer för att starta upp Rosebank igen.

Rosebank stängdes 1993 av Diageo som då ägde destilleriet. Orsaken till stängningen var enligt Diageo att destilleriet behövdes renoveras för att hållas uppdaterat efter då gällande europeisk lagstiftning. Renoveringen skulle kosta runt två miljoner pund och detta var en kostnad som Diageo inte såg någon lönsamhet i. Byggnaderna såldes till British Waterways, och Diageo behöll varumärket Rosebank, och fortsatte faktiskt ge ut buteljeringar under flera år.

Men i oktober stod det alltså klart att Ian Macleod hade köpt de gamla byggnaderna från Scottish Canals samt förvärvat varumärket Rosebank från Diageo.

Och man ser på Stuart och Robbie att detta projekt är något de brinner extra för! När Rosebank kommer på tal så blixtrar det till i Robbies ögon.
– Även om nyheten presenterades i höstas så är detta ett projekt som vi har jobbat med i över två år, meddelar Robbie nöjt.

En skugga av sitt forna jag
Teamet från Ian Macleod besökte det gamla destilleriet i ett tidigt skede och det var en sorgsen syn som mötte dom.
– Det är en skugga av sitt forna jag, säger Robbie. Vi kommer tyvärr att riva alla de gamla husen och bygga ett helt nytt destilleri.

Något som både Robbie och Stuart betonar är att själva processen kommer att vara näst intill identisk med det gamla destilleriet.
– Vi kommer att försöka replikera så mycket som möjligt, berättar Stuart. Vi kommer att trippeldestillera och använda worm tubs som kylning, precis som de gjorde förr.

Rosebanks sprit var mångfacetterad på det sättet att de trippeldestillerade den för att få en sån lätt sprit som möjligt, men sedan så använde de worm tubs för kylning vilket ger en mer robust sprit.
– Man ska ha klart för sig att Robbie har en enorm press på sig, fortsätter Stuart. Rosebank var så fantastiskt och om denna återskapelse ska bli lika fantastisk så måste Stuart göra ett extraordinärt arbete.
– Tyvärr så kan vi inte använda de gamla pannorna som användes förr då dessa stals av några koppartjuvar 2008, berättar Robbie. Men vi kommer att anlita samma firma som gjorde originalpannorna och vi har kvar ritningarna. Faktum är att jag har ritningen på Rosebanks spritpanna som bakgrund på min dator, skrattar Robbie.

Dessvärre finns ingen råsprit sparad från Rosebank, men på 70-talet så gjordes en analys där man ser hur den kemiskt såg ut. Detta är något som de kommer att använda sig av för att efterlikna originalet.

Med i köpet så ingick också alla kvarvarande fat av Rosebank.
– Vi har spritt ut faten på tre olika platser, berättar Stuart. En del fat finns hos Tamdhu, en hel del har vi hos Glengoyne och så har vi några vid huvudkontoret i Broxburn. Det yngsta fatet vi har är från 1991.

Även om projektet har satts igång så är det fortfarande mycket jobb innan de kan börja bygga. De tror att de möjligtvis skulle kunna börja destillera 2020.
– Det är inte bara vi som är glada över detta projekt. Själva byggnaden i sig har ju varit en sorgsen syn i Falkirk i över 25 år. Vi kommer ju också att skapa jobb och karriärer så hela samhället runt Rosebank tycker också att detta är fantastiskt för hela staden, avslutar Robbie.

1 Trackback / Pingback

  1. Glengoyne lanserar ny serie - Malter Magasin

Kommentera

Din e-post adress kommer inte att publiceras offentligt.


*